Inspirerad av Coynthas ord gav jag mig ut på Slätterydsrundan. Tack goa Coyntha! Det kändes verkligen bra, sprang lagom fort och kände att visst klarar jag att springa hela rundan. Började i tankarna att formulera hur jag skulle skriva här på bloggen. Kände glädje över att det inte längre var tungt från första till sista steget utan att det emellanåt bara kändes underbart skönt och befriande. Efter ca 4 km när jag nästan var uppe för en brant backe så händer det! Kändes som att hela muskeln drog ihop sig som i kramp men det släppte direkt och där stod jag utan att kunna gå på vä fot. Försökte stretcha men det gick inte. Efter en liten stund kunde jag halta mig fram. När jag gått en bit så kunde jag halta på ganska bra så jag tog mig nästan ända hem för egen maskin utom den sista biten som jag fick åka med Thomas, Lena och Lotta.
Nu den stora frågan vad gör jag och vad är det. Lena trollade fram is till trollmor och jag satt med is och benet i högläge. Det onda satt inte uppe i vaden, utan längre ner ca 5-10 cm ovanför hälen och när jag gick så strålade det upp i vaden upp till knät. Inombords ömsom svor och förbannade jag min fot och ömsom grät. Men det är bara att gilla läget. Ringde till vårdcentralen och fick åka ner och träffa en sjuksköterska där som sa att det inte kan vara hälsenan eftersom jag inte trampat snett. Hon sa att det var en muskelbristning. Ska smörja med Voltarengel två gånger om dagen och inte ha den lindad utan belasta normalt. När jag kom hem började jag läsa lite om muskelbristningar och insåg att det inte såg så ljust ut för tjejmilen. Syster Lotta var inte alls nöjd med att sjuksköterskan så bestämt sa att det inte kunde vara hälsenan. Snabbt konsulterade hon sina vänner och fick kontakt med bland annat en ortoped i Linköping som sa att man kan inte alls utesluta att hälsenan blivit skadad på det sätt som sjuksköterskan gjort. Om det inte blev bättre så fick jag rådet att söka igen och få träffa en läkare. Så är läget och jag försöker inte tänka på det för mycket utan jag får försöka ta dagen som den kommer.
Innan jag skulle lägga mig gjorde jag en test och försökte jogga lite i hallen. Resultat: Nedslående. Anders kommentar: Du är inte klok, gå och lägg dig.
Tack snälla goa underbara Lena och Lotta för ert engagemang. Ni är guld värda även om jag inte alltid lyssnar på er. :-))
Det var så lite så kära Åsa :) Härligt att höra att du redan är bättre!! Kramar Lotta
SvaraRadera