Jag har varit...

...i Sälen för lite skidåkning eller vad man nu ska kalla mitt sätt att ta sig ned för backarna. Vi åkte redan i onsdags eftermiddag, stannade och sov på hotell i Kristinehamn första natten. På så sätt blev det inte så långt att köra på torsdagen.

Väl framme i Sälen i en underbar lite stuga så hade vi glömt att ta med sängkläder... men vilken tur att plattången var med... Nåja, vi fick hyra sängkläder. Smålänningen i mig tycker naturligvis att det var onödiga pengar.

Mitt mål första dagen var att inte ramla i liften. Lyckades nästan, dvs ramlade enbart en gång. Till saken hör att detta är andra gången i mitt liv jag åker utför om man inte räknar en gång  för 27 år sedan då jag blev upplurad i en backe, vilket slutade i att jag storgrät och svor på att aldrig mer åka på nederbörd. Det löftet har jag hållit tills för två år sedan då vi tillbringade en weekend i Lindvallen.

Dag två hade jag träningvärk i hela kroppen, framför allt i vader, lår, axlar och nacke. Att jag har träningsvärk i axlar och nacke beror på att jag måste våldhålla mig i liften också, samtidigt som jag måste hålla krampaktigt i stavarna. Detta under tiden som jag funderar på om jag ska komma ur liften på mitt stapplande sätt eller ramla ihop i en skethög.  Men jag såg en liten ljusning dag två. Jag åkte hela dagen i Gustavsbackens branta stup (blå backe) utan att trilla. Inte heller i liften trillade jag och man får väl säga att jag tagit ett steg framåt.

Tror trots allt att jag är bäst på after ski. Men det är jag faktiskt riktigt, riktigt bra på.

Någon stilstudie på min åkning finns inte. Förmodligen beroende på att med den enorma hastighet jag kom upp så hinner inte en vanlig kamera fånga mig på bild. Ni får nöja er med en bild på när jag kommit helskinnad ur liften.